Underground

Inatt, ska jag äntligen möta en välbekant man. Det var förlängesedan nu. Gitarren stämmer jag imorgon och bara hälften av dagens gärningar är uppfyllda, men jag har iallafall gjort något. Kanske är jag påväg att bli det jag vill, jag vill tro det, eller jag vet. Jag ska inte ljuga för mig själv något mer. Detta är rätt väg.

Jag är inte värd att bli slagen, av någon. Inte av någon som säger sig älska mig villkorslöst på sina villkor. Jag är ingen hora, jag älskar mig själv och det jag älskar, villkorslöst. Blåmärkena försvinner snart, över en vecka sen du gjorde dem. Men de vill försvinna och jag tänker läka och bli den fantastiska människa jag är till fullo.

Du kommer aldrig trycka ner mig, döda, förinta eller kväva mig mer. Jag lärde mig älska smärtan och dramat, för jag ville aldrig mer bli förälskad, vilket jag aldrig blev heller. Jag har lärt mig en sak av detta. Jag är värd att älska och bli älskad. Jag är värd världen. Och kanske någon gång blir jag kär, i framtiden.