Farewell

On Monday morning all alone, I woke within my house of stone. I ventured forth unto the day, These things I saw upon my way. Trees and flowers were wrapped around, with people's castoffs on the ground. Roads and noise of glass and steel, and people snared within the wheel.

Tuesday looked into the sky, where birds in peace were left to fly. Thunder rolled and lightning flashed, I watched the world as people dashed.

Friday's sadness began to creep, upon me like the deepest sleep. It seemed that only I could see, Just what my world would finally be.

On Sunday back inside my room, I draw the blinds, 'tis afternoon. I let my mind find its own ways. Farewell to future days

Onykter & ostabil

Vem vet vad jag gör ute, vet jag ens själv. Full igen.. kul. Så mycket tankar så mycket bortglömt. Det är väl nu kreativiteten flödar, den här sena timmen. Jag är trött som en anaconda. Bussresorna är något speciellt, varje gång jag tittar ut genom dom livlösa fönstren, tycks dom andas bajs. Jag vet inte vart jag ska göra av mig själv heller. BLÄ!

jag andas sprit, sprit, sprit.
sprit-ångor

Save yourself

Jag längtar tills jag ska få ta ut dagens aggressioner på trummor.

Jag kan erkänna att jag känner mig rätt elak idag.

Det kan bero på brist av ciggaretter, brist på sömn, eller att jag vaknade på fel sida.
Min kreativitets nerv rycker inte heller i onödan. inspirationen säger - nej! och jag säger - eeh okej?

Save yourself, for fucksake


Illustration av H.G

Fill my head with some psychedelic shit

Tralalala, solen smeker mina kinder, fåglarna kvittrar och jag fylls av bubbligt fnitter. Våren är alldeles runt hörnet. Ciggaretterna är slut, men vad gör det? Jag köper nya... imorgon.
Tomorrow's just some other time.
Dela en Ben & Jerrys glass med en nära vän, njut av solen. Den kan vara borta imorgon.

Nu är det du och jag, my love.
Soft Machine väntar. Härligt att tillfredställa öronen med teknologi. Imorgon väntar en annan tid. För mycket och för lite tid på en och samma dag. Jag önskar att den tiden som är alldeles för mycket kunde ta den tidens plats som det är för lite av. Det skulle bli så mycket bättre då. Det är knepigt det här med tid. Eller så är det jag som är knepig.
Headache.

Teckningar

Vilken natt för en nattdröm

Nu sitter jag här, vaken och krånglig. Jag skriver med folk från dom mest underliga platser här i världen. Dom där platserna jag någon gång ska besöka med alla underliga och vackra varelser. Där dom flesta av dessa människor befinner sig är inte klockan mycket ännu. Där är natten ung och det kanske tillochmed bara är eftermiddag, kanske en solig sådan. Men vad vet jag. I mitt huvud blandas tusen elgitarrer och tusen fioler med tankar och rastlöshet. Trots kaoset finner jag lugn och vet att nattens drömmar är oförutsägbara. Vad som väntar här näst, återstår att se.

Tankar

Jag sitter, läser och drömmer. Tankarna flyger iväg från de grå massorna, till en tid jag aldrig kommer få uppleva. Jag kan lära mig agera, spela och leva nästan exakt likadant. Men jag kommer aldrig få uppleva det nya, råa och rena. Jag är dödstrött, men har inget annat val eller vet inte vart annars mina tankar ska till, än ett tomt ark..
Jag kan isolera mig med teknologi, musik och filmer, men jag kommer inte ens nära kärleken och samhörigheten. Min mening med livet tillhörde en annan tidsålder. Jag blev bortglömd i "dåtiden" och får ta de små resterna som återstår och är tomma skal av saknad. De som fotfarande finns, är rynkiga vackra tavlor som representerar det dom en gång varit del av.Deras hår representerar alla blommor som en gång prydde det. Deras rynkor står inte för ålderdom, utan ungdomen och skönheten
som en gång klädde dessa anletsdrag. Men tiden är knapp, det är bara en tidsfråga tills det är dags att kliva i jorden. Som sina jämlikarstår dom också inför död. Efter sig har de lämnat de nya, uppkommande generationernas förvirring och skrikande halsar. Att vara endelav sextiotalet är dagens och morgondagens generations drömmar. Det rockiga, råa och nya kommer föralltid ha passerat oss. Rebell andan kommer leva kvar i de ungas frihetssuktande hjärtan, men tidsåldern för revolution är förbi. Vi kommer alltid vara för unga eller för gamla. Om sextiotalet stod för så mycket kan man ju undra varför fortsatte inte vågen av kärlek, frihet och nakenhet? Varför spreds sig inte en stor världsfred utöver världen? Vi var ju på god väg. Människor är olika, men vi skulle kunna lära oss att leva och älska, för de individer vi är.Istället är vi brutalt våldtagna av allt materiellt. Felet är att vi älskar förödmjukelsen och lorten vi är nerdragna i. Vi har lärt oss att älska varje liten sekund i det, det äcklar oss men ingen vågar släppa taget, och istället för att älska den sanna friheten,
äter vi oss överviktiga på skit och älskar den materiella världen.Dagen de feta giriga jävlarna kom på idén att tjäna pengar på Naturbarnen, Moderjord, Fadermusik och syskonen konst. Barnen som byggt upp kärleken och tron, inklusive samhörigheten, blev bestulen, misshandlad och instängd.Utrymmet blev mindre och mindre. Blomma efter blomma vissnade, kvar i det långa håret fanns endast kvistar.Luften var förorenad. Den lyckliga människan fanns inte, bara sorg, ilska och besvikelse.. Vissa valde överdos,
andra att bara vara, för vart var vi påväg? Vem ville egentligen leva i den här industriella, överkonsummerade världen..När det en gång fanns ett annat alternativ.