Tankar

Jag sitter, läser och drömmer. Tankarna flyger iväg från de grå massorna, till en tid jag aldrig kommer få uppleva. Jag kan lära mig agera, spela och leva nästan exakt likadant. Men jag kommer aldrig få uppleva det nya, råa och rena. Jag är dödstrött, men har inget annat val eller vet inte vart annars mina tankar ska till, än ett tomt ark..
Jag kan isolera mig med teknologi, musik och filmer, men jag kommer inte ens nära kärleken och samhörigheten. Min mening med livet tillhörde en annan tidsålder. Jag blev bortglömd i "dåtiden" och får ta de små resterna som återstår och är tomma skal av saknad. De som fotfarande finns, är rynkiga vackra tavlor som representerar det dom en gång varit del av.Deras hår representerar alla blommor som en gång prydde det. Deras rynkor står inte för ålderdom, utan ungdomen och skönheten
som en gång klädde dessa anletsdrag. Men tiden är knapp, det är bara en tidsfråga tills det är dags att kliva i jorden. Som sina jämlikarstår dom också inför död. Efter sig har de lämnat de nya, uppkommande generationernas förvirring och skrikande halsar. Att vara endelav sextiotalet är dagens och morgondagens generations drömmar. Det rockiga, råa och nya kommer föralltid ha passerat oss. Rebell andan kommer leva kvar i de ungas frihetssuktande hjärtan, men tidsåldern för revolution är förbi. Vi kommer alltid vara för unga eller för gamla. Om sextiotalet stod för så mycket kan man ju undra varför fortsatte inte vågen av kärlek, frihet och nakenhet? Varför spreds sig inte en stor världsfred utöver världen? Vi var ju på god väg. Människor är olika, men vi skulle kunna lära oss att leva och älska, för de individer vi är.Istället är vi brutalt våldtagna av allt materiellt. Felet är att vi älskar förödmjukelsen och lorten vi är nerdragna i. Vi har lärt oss att älska varje liten sekund i det, det äcklar oss men ingen vågar släppa taget, och istället för att älska den sanna friheten,
äter vi oss överviktiga på skit och älskar den materiella världen.Dagen de feta giriga jävlarna kom på idén att tjäna pengar på Naturbarnen, Moderjord, Fadermusik och syskonen konst. Barnen som byggt upp kärleken och tron, inklusive samhörigheten, blev bestulen, misshandlad och instängd.Utrymmet blev mindre och mindre. Blomma efter blomma vissnade, kvar i det långa håret fanns endast kvistar.Luften var förorenad. Den lyckliga människan fanns inte, bara sorg, ilska och besvikelse.. Vissa valde överdos,
andra att bara vara, för vart var vi påväg? Vem ville egentligen leva i den här industriella, överkonsummerade världen..När det en gång fanns ett annat alternativ.