Jag sitter på den kamouflagefärgade presenningen och solen skiner.
Mitt på altansbordet sitter jag med korsade ben. Snön glittrar i de tjugoåtta trädtopparna bortom vägen till frihet. Klara gitarrljud och gnisslande munspel spelas i vardagsrummet. Jag är ensam och blickar ut över den kalla vackra vinterdagen. Kanske är det min sista cigarett. Kanske livet börjar imorgon, en helt vanlig dag som alla dessa andra. Jag älskar dig, Jimi Hendrix

I en liten lägenhet, högsta våningen av ett bostadsområde för alla slags människor. Socialbidragare, alkolister och barnfamiljer bor där runt honom. Bakom hans dörr finns en helt ny värld. Där råder inga tvivel, där är det han som bestämmer. Han röker pipa i balkongdörren med jämna mellanrum. Den kalla januarikvällsluften släpps in och det är isande kallt på golvet, där jag sitter för andra gången i mitt liv.

Hans tatuerade kropp sveper runt i vardagsrummet. Han letar igenom alla skrymslen där han kan tänkas ha musik att spela upp för mig. Han vet ju att det uppskattas. Han ger mig exempel på band och frågar vad jag hört och inte hört. Det räcker med ett par ord från min mun, (jag är ju trots allt lite blyg) så har han plockat fram de mest fantastiska låtarna, att spela upp. Det får mig att kippa efter andan där på golvet och jag har ingen som helst makt över mig själv. Han skrattar till lite när jag kvider och tjuter av upphetsning. Han ser att jag hör och han skiner lika mycket i ansiktet som jag gör. Han fyller hela tiden på min kasse med världens bästa musik, musiken som aldrig kom fram, den som bor i alla de där skrymslena, den speciella och unika musiken. Han fyller hela tiden på mina öron med de mest uppfyllande solona och rösterna och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag älskar bara.

Jag har en hundring att ge honom, han låter mig ta med de andra skivorna också, de jag betalar nästa gång. Han ger mig bilder på gudar att hänga på väggen i mitt rum fullt av drömmar. Jag tackar honom så hjärtligt för den här gången. Och där går jag i isande köld, min fot är inflamerad och bussen går inte förrän flera dussin minuter. Jag bryr mig inte om detta för jag har mitt liv i en kasse i min stelfrusna hand. Allt jag bryr mig om har jag där och han påminde mig om det ikväll.

JAG MÅSTE HA EN JÄVLA ELGITARR NU!
Hur i helvete förmår man skratta idag, ännu en el-gitarrs-lös-dag.
Jag vill aldrig sova, äta eller röka mer. Jag vill bara ha en elgitarr.
Jag vill aldrig mer läsa eller vara i biblioteket.
Jag vill bara ha en elgitarr. JÄVLA SKIT

VAD SKA JAG GÖRA?

Fairytale

Ekon, brus, rymd, fort och tomt. There is no love, there is no life! De mest spacade riffsen river i min hjärna! WIIIIHUUUUU!! Klockan är ännu en gång sex på morgonen. Det är vardag, men jag har vänt på dygnet. Men blä, låt oss glömma bort det.. lite väl onödiga ord från min sida.
Jag vill leka Inte nudda golv istället.Just nu sitter jag på toppen av världen(sitting in my appletree) och känner för att aldrig någonsin gå och lägga mig eller komma ner. Jag vill hoppa in i en saga. Jag hör ju sagan hela tiden, men jag kan ju inte ta på den. Jag är i stadiet då jag tror mig kan finna det verkligt, allt jag vill! Bara jag önskar tillräckligt mycket.
I DO BELIEVE IN FAIRIES I DO, I DO!
I DO BELIEVE IN FAIRIES I DO, I DO!
I DO BELIEVE IN FAIRIES I DO, I DO!
There's no use to hide my friend!
The snake wants to come inside!
NANI! Världens bästa musik, musik, musik!
Got to drink some more trocadero, hallelulja! Vi kanske dör imorgon.
Ojski bojski, det är ju redan morgon. Too late...

Happy New Year!

På bussen från helvetet, med fickpluntan i beredskap. Spritkassen i den andra handen och tillfredställelsen kommer smygande som en smekning, klunk efter klunk. Förhoppningar om denna tillfälliga natt dansar runt dimmig i tanken. En känslovåg och längtan efter förståelse och kärlek från ödesdigra hjältar och prinsar sveper förbi, precis som det skiftande mörkret utanför bussfönstret, av den tillfälliga vägens gatulyktor.
Halvt ranglig på benen och på partyhumör igen, omkring ranglandes på den hala isen som täcker den egentliga vägen. Vägen som leder till möjligheternas palats där osanning och alkohol råder. Utifrån hörs skrik, skratt och musik. Det är ledstjärnan. Klackarna klackar i klingande otakt i trappen till dörren, och dörren öppnas ännu en gång, med ännu mer glada skratt och välkomnande leenden än förra gången. Folk samlas i allrummet och det är dags för första spelet. Klunkar delas vänligt ut, ingen är utanför ikväll. Rökpauser och fler klunkar, påfyllning, toalettbesök och sludder. Någon brister ut - "Det ser ut att bli en strålande kväll mina vänner! Alla damer, två klunkar var!" Damerna dricker lydigt upp och någonstans i allt småprat, toabesök, cigarettpauser, telefonsamtal och sludder, tynar leken bort och glöms bort. Det är nu fritt fram att dricka mängder, helt utan regler och måsten. En falsk frihet, den fina friheten ikväll. Att glömma bort sig själv och brista ut i dans verkar vara kvaliteten alla har ikväll. Uppbjuden till dans. Ja, Låt oss dansa bort oss i natten! För mig som du gör, snurra mig fler varv, dra upp mig igen(då balansen sviker och golvet tar emot). "Det är bara morgondagens huvudvärk som skulle kunna träda fram i förskott!" - "Mer dricka!" - "Låt oss valsa bort i ljudet av stråkar" - "Låt oss valsa till Tchaikovsky! Jag är Törnrosa". Partyhattar, kyssar och kort. Korten som framkallar ånger imorgon, finns inte idag. Idag älskar alla och fler kort knäpps på avgörande, väsentliga och oväsentliga saker. Avgörande bevis för falsk kärlek, falsk vänskap, vänskap och kärlek, men inget som läggs till märke idag, inte i dimman. Imorgon bortförklaras det avgörande i form av beskyllningar på alkohol och brist på kunskap om de kommande konsekvenserna av ikväll.

Happy New Year med ABBA
spelas någonstans långt bort.
Och tårar faller för olycklig kärlek.

Klockan 23.28. alkoholen har förlängesedan tagit över och att kollapsa nu verkar vara det enda realistiska att göra. Men det händer ju inte, spärren jag försökt rasera finns kvar och jag har inte förmågan att dricka mig medvetslös. Besvikelsen smyger på mig bakifrån, likaså tolvslaget, och det nya året kommer ovälkomnat in. Jag upptäcker mig själv ståendes med tre andra. Champagnen flödar och tolvslaget bevittnas till en stor eldsvåda. Det är en barnskola som lyser upp himlen i midnatt. Det är ett årsskifte utan fyrverkerier. Våra blickar blickar inte ut mot sjön och alla dess fyrverkerier och färger utan elden välkomnar det nya året. Det är vackert i mina ögon. "The sky is burning. Red and gold, the clouds are sweeping clean... Yeah!" Kommer jag på mig själv sjungandes högljutt. Jag dricker mer champagne och cigarettglöden matchar den glödande himlen. Jag förklarar för personen bredvid mig att de giftiga rökmolnen bildar ett slott med glöd virvlandes omkring som dekoration. Jag sa också att det är där jag vill bo, det är där jag borde vara drottning. Han iakttog mina sluddrande ord och fällde en kommentar eller två. Jag fortsatte iaktta den glödande himlen. Människorna var borta, det var kallt och inne fanns bara kvarglömda cigaretter, spritflaskor, handväskor och en alltför berusad flicka, sovandes med krokiga lösögonfransar, utkletat smink och med flätor i håret. Hon dansade bort sig inatt också.