Underground

I en liten lägenhet, högsta våningen av ett bostadsområde för alla slags människor. Socialbidragare, alkolister och barnfamiljer bor där runt honom. Bakom hans dörr finns en helt ny värld. Där råder inga tvivel, där är det han som bestämmer. Han röker pipa i balkongdörren med jämna mellanrum. Den kalla januarikvällsluften släpps in och det är isande kallt på golvet, där jag sitter för andra gången i mitt liv.

Hans tatuerade kropp sveper runt i vardagsrummet. Han letar igenom alla skrymslen där han kan tänkas ha musik att spela upp för mig. Han vet ju att det uppskattas. Han ger mig exempel på band och frågar vad jag hört och inte hört. Det räcker med ett par ord från min mun, (jag är ju trots allt lite blyg) så har han plockat fram de mest fantastiska låtarna, att spela upp. Det får mig att kippa efter andan där på golvet och jag har ingen som helst makt över mig själv. Han skrattar till lite när jag kvider och tjuter av upphetsning. Han ser att jag hör och han skiner lika mycket i ansiktet som jag gör. Han fyller hela tiden på min kasse med världens bästa musik, musiken som aldrig kom fram, den som bor i alla de där skrymslena, den speciella och unika musiken. Han fyller hela tiden på mina öron med de mest uppfyllande solona och rösterna och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag älskar bara.

Jag har en hundring att ge honom, han låter mig ta med de andra skivorna också, de jag betalar nästa gång. Han ger mig bilder på gudar att hänga på väggen i mitt rum fullt av drömmar. Jag tackar honom så hjärtligt för den här gången. Och där går jag i isande köld, min fot är inflamerad och bussen går inte förrän flera dussin minuter. Jag bryr mig inte om detta för jag har mitt liv i en kasse i min stelfrusna hand. Allt jag bryr mig om har jag där och han påminde mig om det ikväll.