Underground

Han finns med mig, mina dörrar är stängda och vi är ensamma i det stora rummet. Hans röst forsar fram och genomsyrar oss. Jag vill ta i honom så gärna, men han finns ju bara där när jag vill och det är inte i fast, flytande eller i gas form. Han talar med mig nu, precis som han gör i mitt undermedvetna om dagen.

Han får mig att undra över min dubbelgångare och om jag någonsin kommer känna skuggornas värld och folk. Om han någonsin visste något om detta, för det måste ju vara det han menar i kodat språk, i kodat språk till lyssnare. Kanske knäcker jag koden han rimmar, viskar och skriker i mina öron. Han skriker när jag vill att han ska skrika. Han skriker då jag är förvirrad och rädd. Han skriker mest om natten för att ge mig reaktion. Jag har skrikit till någon, jag har försökt skrika, jag kanske inte formulerade mina skrik tillräckligt.