Mad man

En gång när jag var elva år satt jag i väntrummet på barnpsykiatrin. Där satt också en man. Han hade gråbrun hud och var blek i ansiktet, under ögonen hade han stora hängande och mörka påsar. Han var flintskallig på huvudet, med långt hår på sidorna och många rynkor hade han på den stora pannan. Han var utmärglad och benig.
Hans armar var för långa för den svarta dunjackan han hade på sig och jag satt och stirrade på honom där han satt och sov. Helt plötsligt öppnade han ögonen, de var alldeles dimmiga och oklara. Jag blev rädd och tittade bort.
Plötsligt kom det en liten pojke utspringande från en av alla dörrar där inne. Han hade en cowboy hatt och lika mörka påsar under sina små ögon som mannen. Mannen ställde sig upp och tog den lille pojken i handen och gick ut genom dörren.
Jag minns att jag undrade vad som försigick i huvudet på honom, om han drömde om någonting där han satt och sov i soffan med benen i kors. Jag undrade vad som hade hänt de båda, om de hade varit med om något hemskt. De hade kanske varit med om en saga med ett så sorgligt slut så att det skulle bli en undergång för de båda. De var kanske mitt i undergången. Någonstans fanns mannen kvar där i mina tankar och jag tecknade av honom när jag kom hem.